Akademikerförbundet SSR | Civilekonomerna | DIK | Farmaciförbundet | FSA - Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter | Journalistförbundet | Jusek | Kyrkans Akademikerförbund | Ledarna | LR - Lärarnas Riksförbund | LSR - Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund | Lärarförbundet | Naturvetarna | SFHL - Svenska folkhögskolans lärarförbund | SULF - Sveriges Universitetslärarförbund | Sveriges Arkitekter | Sveriges Farmacevtförbund | Sveriges Ingenjörer | Sveriges Läkarförbund | Sveriges Skolledarförbund | SVF - Sveriges Veterinärförbund | SYMF - Sveriges Yrkesmusikerförbund | Teaterförbundet | Unionen | Vårdförbundet |
Till startsidan

Släkten, husbonden, fattigvården

Långt in på 1800-talet var Sverige ett bondesamhälle. Släkten, husbonden, fattigvården var det enda skyddsnätet som fanns. De som inte hade släkt var hänvisade till kyrkan. Att ha många barn var lika med en pensionsförsäkring.

1847 kom den första socialpolitiska reformen – fattigvårdsförordningen, som gjorde fattigvården obligatorisk för städer och socknar. Tjänstemännen var få, de flesta arbetade inom stat och kommun och var ansedda som arbetsgivarnas representanter. De hade individuellt bestämda arbetsvillkor och fick viss trygghet vid sjukdom och ålderdom.

Barn som pensionsförsäkring

 

Skråordning och ämbetslåda

I vissa fall kunde en medlem få låna pengar från kassan. En tidig variant av sjuk- och pensionskassa var ”ämbetslådor”. Ämbetslådor finansierades med avgifter från arbetare och delade ut understöd till sjuka, gamla eller förtjänta arbetare. Medlemmarna betalade en viss summa till en kassa, som var en tidig form av sjuk- och pensionskassa
Bild: Skråordning och ämbetslåda

Legostadga för husbonde och tjänstefolk

I legostadgan från 1833 står att en husbonde hade rätt att tillrättavisa sitt tjänstefolk med måttlig aga. Husbonden hade också plikter att ta hand om sitt tjänstefolk, men de var starkt sammankopplade med tjänstefolkets lojalitet. Legostadgan fanns kvar ända fram till år 1926.