ITP-planen viktigaste avtalet under 1900-talet
När ATP kom hade tjänstemännen redan egna kollektivavtalade tjänstepensioner. Det ledde till att pensionen tillsammans med ATP blev högre än lönen och man var överens om att någonting måste göras i denna fråga.
År 1959 började pensionsförhandlingarna som landande i en historisk uppgörelse den 30 juni 1960. Bild: Expressens löpsedel 1960.
MerPensionsfrågan togs upp i gemensamma förhandlingar mellan Sif och SALF (idag Ledarna) på löntagarsidan och SAF (idag svenskt Näringsliv) på arbetsgivarsidan. Kontakterna inleddes den 27 maj 1959.
Det var första gången som tjänstemännens pensioner förhandlades på central nivå.
De skulle bli de viktigaste och mest betydelsefulla för både förbunden och deras medlemmar sedan starten av tjänstemannarörelsen.
MerArbetsgivarna ville att varje företag skulle behålla sina förmåner men man ville inte behålla samma pensionsnivå. SAF ville också utnyttja möjligheten i ATP-lagen om att undanta tjänstemännen från ATP. Främst ville man behålla pensionspengarna i företagen i stället för i ett försäkringsbolag.
Tjänstemannaförbunden ville ha generella villkor för alla företag och även för dem som skulle teckna ITP senare. Man undersökte ATP-undantaget. SALF var emot och ville lägga ett pensionsavtal ovanpå ATP och folkpension. Sif var däremot för och fortsatte förhandlingarna med arbetsgivarna. Till sist meddelade SAF att man inte längre var intresserade av ett undantag. Orsaken var att det skulle bli dyrare för arbetsgivarna än om man avtalade om kompletterande förmåner till folkpension och ATP. SALF återvände till förhandlingarna och den 30 juni 1960 var man klar med ett nytt avtal som skulle gälla retroaktivt från den 1 januari.
Kompensation med råge
ATP hade tagit bort en del av arbetsgivarens kostnad för pensioner. I förhandlingarna ville Sif och SALF att de pengar som blev över skulle tillfalla tjänstemännen. SAF hade motsatt uppfattning och hänvisade till att pensionsnivån hölls.
Resultatet av förhandlingen blev att tjänstemännen slapp betala pensionsavgifter samtidigt som de fick en löneförhöjning.
MerFler medlemmar än tidigare kom också att omfattas av pensionsavtalet. ATP och folkpension garanterade ITP tjänstemännens pension med råge och de flesta förmånerna höjdes. Tjänstemännen fick också en rejäl löneförhöjning när man i samband med avlösning av de gamla pensionsförmånerna räknade upp utgående löner med, i de flesta fall, 15 procent.
ITP-planen en rekommendation
Slutuppgörelsen fick formen av en rekommendation om ett enhetligt pensionssystem samt avlösningsförmåner och grupplivförsäkring. ITP-planen skulle godkännas av varje enskilt företag för att bli giltig.
MerSif och SALF hade velat ha ett kollektivavtal men SAF påpekade att tidigare rekommendationer om löneavtal hade följts av arbetsgivarna som därför även skulle följa en pensionsrekommendation. Dessutom skulle tjänstemannaförbunden ha rätt till att utöva påtryckning mot företag och branschförbund som inte ville acceptera överenskommelsen. Samtliga SAF-förbund anslöt sig, trots att avtalet var kostsamt.
ITP spred sig till andra områden. Hösten 1960 träffade SAF ITP-avtal med HTF och en rad andra förbund och praktiskt taget alla kategorier av tjänstemän fick ITP.
-
Före ATP hade tjänstemännen ofta ett pensionslöfte som motsvarade 65 procent av slutlönen. I och med folkpension och ATP skulle alla tjänstemän få 55 procent av slutlönen. Parterna enades om att den totala pensionsnivån i normalfallet skulle vara 65 procent av slutlönen.
Läs mer
-
Resultatet av förhandlingarna 1966 landade i att ITP-planen ändrades på flera punkter.
Läs mer