PTK - en 40-årig resa 1990-talet - PTK
Sök

PTK - en 40-årig resa

PTK på 1990-talet

90-tal
Utställningen på PTKs 40-årsfest. Foto: Jezzica Sunmo.

Björn Bergman, före detta vice ordförande i PTK, berättar:

"Ingvar Carlssons regering inledde 90-­‐talet med att bland annat föreslå lönestopp för 1990 och 1991 kombinerat med strejkförbud, förbud mot höjning av aktieutdelningar, pris– och hyresstopp samt kommunalt skattestopp 1991. Reaktionerna blev förstås starka.

Bertil Rehnberg, före detta generaldirektör i AMS och medlare i avtalskonflikter, utsågs under våren 1991 till regeringens så kallade förhandlare utan att PTK var tillfrågat eller representerat till skillnad från bland annat SAF, LO. Rehnbergs uppdrag var att genomdriva statlig inkomstpolitik. Med kraft gjorde PTK klart att kartellen var mot statlig inkomstpolitik och för den fria förhandlingsrätten.

Under hösten med ytterligare försämrad svensk ekonomi gjorde Rehnberg ett nytt försök till inkomstpolitik. Rehnberg föreslog lika stabiliseringsavtal för alla parter med det konkurrensutsatta näringslivets ekonomiska förutsättningar som referensram. PTK rekommenderade medlemsförbunden att ej acceptera stabiliseringsavtalet. Man menade att stabiliseringsavtalet var ett frontalangrepp på de privata tjänstemännens lönesystem med lokala förhandlingar ute i företagen, inskränkning i den fria förhandlingsrätten och undergrävande av de fackliga organisationernas ställning och auktoritet.

PTKs hårdnackade försvar för facklig frihet förlänade PTK ställningen av Riksbuse inte bara i Rehnbergs ögon. Det hjälpte inte att PTKs representantskap i ett uttalande i januari 1991 i huvudsak anslöt sig till stabiliseringsavtalets ekonomiska ramar. Varken Rehnberg eller regeringen var beredda att lyssna på PTK. Varken allmänheten, medierna eller arbetsgivarorganisationerna och fackliga organisationer stödde PTKs principfasta försvar för kollektivavtalsparternas fria förhandlingsrätt. SAF följde sitt övergripande lönepolitiska mål om minsta möjliga vid varje tillfälle. Att andra fackliga organisationer inte ställde upp till försvar är möjligen mer överraskande.

Motvilligt underkastade sig de enskilda PTK-förbunden Rehnbergavtal. Vi skall dock inte se PTK s principfasthet och motstånd som förgäves. Efter Rehnberg kunde vi återgå till förhandlings-­ och avtalsfrihet. Jag tror vi skall se PTKs agerande under denna period i skenet av att PTK alltid har stått friare från politikerna i parlamentet än andra parter. Privattjänstemännens intressen har styrt PTK. Rehnbergavtalet blev startpunkten för PTKs rollförändring från förhandlingskartell till organ för frivillig samverkan mellan förbunden.

Pensionerna blev under 90-­‐talet PTKs viktigaste uppgift och förblir så. Från och med 1994 och ett par år framåt förhandlade PTK om pensionerna med SAF, som ville ha ett rent premiebestämt system i stället för den förmånsbestämda ITP-­‐planen. PTKs krav var att pensionerna inte skulle försämras och att pensionskostnaderna inte skulle öka. 1998 kunde PTK konstatera att SAF inte kunde visa att de kunde möta PTKs krav. PTK arbetade fram ett eget förslag, en kombination av förmånsbestämd och premiebestämd pension med möjlighet till individuella val och lokala lösningar. SAF accepterade att förhandla på basis av PTKs förslag. SAFs slutbud innehöll i vissa avseenden klara förbättringar men två avgörande punkter fällde förslaget. För det första var premienivån för låg. För det andra saknade kvalitetssäkring i avtalsförlaget i maj 1999. Därmed föll frågan för denna gång, en delseger.

Under 90-­talet var PTK också mycket engagerat i att kvalitetssäkra de stora förändringarna av pensionssystemet. PTKs vardagsarbete i pensionsfrågan handlar om kvalitetssäkring. Halvbra löneavtal drabbar medlemmarna under ett par år. Pensionsavtal är numera sextioårsavtal. Först trettio års intjäning och sedan trettio års pension. Därmed har avtalsparterna ett stort ansvar för att företag och företrädare och enskilda tjänstemän är välinformerade och fattar välavvägda beslut.

Även på 90-­talet fortsatte PTK att hålla medlemsförbunden och privattjänstemännen i strama tyglar i fråga om förbundsgränser. Konflikterna fortsatte och ledde bland annat till att Ledarna uteslöts ur TCO 1997. Trots detta fortsatte samverkan inom PTK, vilket säger något om PTKs styrka. Mot slutet av 9O-­‐talet började flera av förbunden att se mer professionellt på sin egen attraktionsförmåga på individer och grupper av individer och därmed konkurrenskraft för medlemskap eller utanförskap. Detta har lett till minskade konfliker och ökat samarbete inom PTK.

Trots att 90­‐talets diskussioner inom PTK tidvis både har varit ”kamratliga och öppenhjärtliga ” höll kartellen ihop. Det fanns inga eviga fiender eller vänner. Det fanns bara eviga intressen. I stridens hetta må vi ha varit professionella ovänner men vi oftast var personliga vänner. Jag vill göra mig till tolk för dem som var med förr och tänka en tacksamhetens tanke på de kollegor som sedan 1973 haft den smått omöjliga uppgiften att vara ordförande för PTK och hålla ihop samverkan för privattjänstemännen. En särskild tanke av tacksamhet går till SIFs dåvarande förbundsdirektör Arne H. Nilstein som var med från 1973 och som var mästermedlaren mellan SIF, PTK och TCO."