Varför är vi så sjuka? - PTK
Sök

Varför är vi så sjuka?

Nu blir vi sjukare igen. Fler och fler är sjuka längre, och frågan är varför? Min gissning är att svaret inte finns i sjukförsäkringen allena.

Måttet på antal utbetalda sjukdagar, sjukpenningtalet, stiger. I augusti var det 10,2 dagar, och det förväntas fortsätta stiga. Toppnoteringen var i slutet av 2002 med 18,6 dagar. Den lägsta nivån inträffade i slutet av 2010, då sjukpenningtalet under två månader var nere i 6,0 dagar.

Siffrorna uppdateras löpande, och är föremål för intresse från många håll. Så även från socialförsäkringsministern, som i samband med budgetpropositionen i september presenterade Åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro, i vilket de ökande sjukskrivningstalen adresserades med förslag på en rad åtgärder. Regeringen vill bland annat satsa på ökad jämställdhet, bättre arbetsmiljö och en mer professionell handläggning av ärenden hos Försäkringskassan. Gott så! Regeringen fastställer också en målnivå för sjukpenningtalet på högst 9,0 dagar vid utgången av 2020, helt i enlighet med ett förslag från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, PSFU. Utredningen föreslog även att ett riktmärke för sjukpenningtalet skulle kombineras med möjligheter till extraordinära åtgärder, men några sådana har emellertid inte presenterats.

Det är lätt att konstatera att målnivån redan har passerats, och enligt prognosen kommer sjukpenningtalet fortsätta öka. Ingen vet egentligen varför, och utvecklingen är oroande.

Sjukförsäkringen är i ständig förändring. Det har skruvats och ändrats i denna försäkring ett nästan oräkneligt antal gånger. Men jag vet faktiskt inte om man har kunnat påvisa att detta ständiga reformarbete ger några långsiktiga och önskvärda effekter. Sedan tänker jag allt mer att sjukförsäkringen rimligtvis inte är den enda, eller ens den primära orsaken till att sjukskrivningarna ökar igen. Men vad är det då? Jag kan bara spekulera.

I sitt åtgärdsprogram lyfter regeringen även att primärvårdens verksamhet i högre grad behöver anpassas för personer med psykisk ohälsa och långvarig smärta. Det är dessa diagnosgrupper som utgör en stor del av sjukpenningtalet. Den psykiska ohälsan tycks dessutom öka. Regeringen pekar vidare på behovet av att öka kunskapen om sjukskrivningspraxis och sjukskrivningsprocessen. De menar att det finns ett stort behov av att utveckla uppföljningen inom hälso- och sjukvården för att få kunskap om i vilken utsträckning vårdens insatser leder till avslutad sjukskrivning och återgång i arbete.

Här tror jag att de är något på spåret. Diskussionen om ohälsan har under ganska många år kretsat kring sjukförsäkringens utformning och Försäkringskassans effektivitet. Dessa områden är säkerligen betydande för ohälsans utveckling, men det tycks mig som om diskussionen ofta gjort halt där. Kanske beror det på att svensk sjukvård kvalitativt är rankad i världsklass? Vi har en effektiv sjukvård i Sverige, där utfallet i de flesta parametrar som brukar mätas är gott, eller till och med bäst.

För mig, som varje gång jag varit i kontakt med vården har fått erfara långa väntetider, både på akuten med sjuka barn eller vid planerade åtgärder, är detta förvånande. Jag har inte upplevt den goda kvaliteten. Vi har aldrig träffat samma läkare mer än en gång när vi varit på vårdcentralen och det har varit omöjligt att ta upp någon ytterligare krämpa som tillkommit sedan jag bokade tiden. Det har alltid varit timslånga väntetider på akuten, oavsett hur många som suttit i väntrummet. Det har alltid varit svårt att få besked om någonting, och helst ska man ha med sig matsäck, för man vet inte hur länge man blir kvar.

I juni i år publicerade Sveriges Kommuner och Landsting sin tredje utgåva av Svensk sjukvård i internationell belysning.

I rapporten jämförs Sverige med EU 15 (Grekland undantaget), Norge och USA. Flera parametrar jämförs, bland annat vårdens kvalitet utifrån olika mått på spädbarnsdödlighet, överlevnad vid hjärtinfarkt och stroke, femårsöverlevnad efter olika former av cancer, hur snabbt höftledsfrakturer opereras, vaccinationstäckning, kontroll av blodtryck och blodsocker, samt hur många människor som avlider i förtid. Däremot förekommer inga mått på hur många som kan återgå i arbete efter att ha blivit friska eller botade.

I rapporten refereras ytterligare internationella rapporter. I en av dessa, Health Consumer Powerhouse, rankas trettio länder ur ett vårdkonsumentperspektiv. Sverige ligger i topp när det gäller vårdkvalitet och effektivitet. När det gäller tillgänglighet ligger Sverige emellertid inte bättre än fyra från botten. De fem indikatorer som betygssätts i parametern för tillgänglighet handlar alla om väntetider: för att komma till familjeläkare, för att komma i kontakt med specialist utan remiss, inför större planerade eller icke akuta operationer eller på akutmottagning. Det här illustreras även av siffror från OECD (2012). I ett europeiskt perspektiv ligger Sverige tämligen bra till; läkartätheten är 3,9 läkare per 1000 invånare, jämfört med snittet i EU som är 3,4. Antalet konsultationer per läkare är emellertid lägst i EU; en svensk läkare tar emot cirka 750 besök per år, jämfört med EU-snittet som är cirka 2000 besök per läkare och år.

Det finns ytterligare uppgifter i rapporten som får mig att höja på ögonbrynen. Det faktum att det inte finns någon parameter för återgång i arbete efter avslutad behandling tycker jag är konstigt, men även att svensk sjukvård främst verkar bedömas efter framgång i de mer ”konkreta” sjukdomarna, när problemen med den ökande ohälsan snarare kan relateras till de mer ”diffusa” sjukdomstillstånden. Syndromen, den psykiska ohälsan och värktillstånden. Var finns de siffrorna?

Vilka slutsatser kan man dra av detta? Det finns förstås inga enkla svar, och mina kunskaper är alltför grunda. Jag kan bara spekulera. Och om jag nu ska spekulera, så skulle jag vilja påstå att svensk sjukvård – på ett generellt plan – kanske fokuserar för lite på de mer diffusa diagnoserna, de som är så svåra att mäta i traditionella medicinska mått. Och kanske, kanske underskattas vikten av just tillgänglighet för dem det handlar om – patienterna?

Om Ulrika Öberg

Ulrika är specialist på sjukförsäkringen och intresserad av hur olika regelverk hänger ihop. Hon är en positiv själ som tycker om att kratta löv.

Bloggare