1.1 Tvingande bestämmelser i lagen

De flesta av lagens bestämmelser är dispositiva, vilket innebär att de kan ersättas av ett enskilt avtal eller kollektivavtal. Finns det inget avtal ska lagen tillämpas.

Vissa bestämmelser i lagen är dock tvingande och gäller således även om Uppfinnaravtalet eller något annat avtal är tillämpligt. Bestämmelserna om rätten till skälig ersättning och förbud mot konkurrensbegränsande avtal ska alltid beaktas.

Villkor i anställningsavtal som anger att arbetstagaren saknar rätt till ersättning för gjorda uppfinningar är ogiltiga enligt lagens tvingande bestämmelser. De tvingande bestämmelserna innebär också att en arbetsgivare inte får begränsa uppfinnarens rätt att förfoga över uppfinningar som gjorts ett år efter att uppfinnaren avslutat sin anställning.

1.2 Uppfinnaravtalet är ett kollektivavtal

Uppfinnaravtalet är ett kollektivavtal som ingåtts mellan PTK och Svenskt Näringsliv. Avtalet omfattar, med vissa undantag, arbetsgivare som är medlemmar i ett av Svenskt näringslivs förbund. Avtalet gäller således även för arbetstagare som inte är medlemmar i något av PTK:s förbund. Omfattas en arbetsgivare av Uppfinnaravtalet ska lagen inte tillämpas, med undantag för lagens tvingande bestämmelser.

Uppfinnaravtalet är samtidigt ett så kallat rekommendationsavtal. Detta innebär att varje förbund i PTK särskilt måste anta avtalet på branschnivå för att det ska kunna tillämpas. Det kan därför finnas arbetsgivarorganisationer som visserligen har ingått kollektivavtal med PTK-förbund, men som ändå inte omfattas av Uppfinnaravtalet (3). Kontakta ditt fackförbund för att få veta vad som gäller

1.3 Avtal och överenskommelser som avviker från Uppfinnaravtalet

Generellt gäller att villkor i anställningsavtal som strider mot gällande kollektivavtal automatiskt är ogiltiga (4). Detta gäller också för Uppfinnaravtalet. Villkor som är bättre för arbetstagaren än vad kollektivavtalet föreskriver kan däremot vara tillåtna.

Efter att en uppfinning har gjorts kan en arbetsgivare och arbetstagare däremot träffa ett enskilt avtal med villkor som är sämre än Uppfinnaravtalets bestämmelser.

Om arbetstagaren har tagit emot ersättning för uppfinningen av arbetsgivaren, hindrar inte detta arbetstagaren från att återkomma med ytterligare krav. Detta gäller även om anställningen då skulle ha upphört (5). I samband med att uppfinningen patentsöks är det vanligt att arbetstagaren får skriva på en bekräftelse på överlåtelsen (6). I ett sådant fall är det viktigt att bekräftelsen utformas tydligt för att undvika att eventuell ersättning som arbetstagaren har fått för uppfinningen uppfattas som slutlig och därmed hindrar uppfinnaren från att kräva ytterligare ersättning. Samma sak gäller vid en överenskommelse om anställningens upphörande.

2.1 Patenterbara uppfinningar

Både lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar och Uppfinnaravtalet omfattar uppfinningar som är patenterbara, det vill säga uppfinningar som kan få patentskydd (8). Hit räknas uppfinningar som bedöms vara patenterbara enligt svensk rätt, men även uppfinningar som är patenterbara enligt Europeiska patentverket (EPO) (9). Det räcker att det i teorin är möjligt att få ett patentskydd. Det krävs alltså inte att patent har beviljats för att bestämmelserna i lagen och Uppfinnaravtalet ska gälla (10).

Bedömningen av om uppfinningen är patenterbar (11) ska ske utifrån de förutsättningar som rådde vid tidpunkten då uppfinningen tillkom. Är uppfinningen inte patenterbar, så är varken lagen eller Uppfinnaravtalet tillämpliga. I den situationen gäller den allmänna principen att arbetsgivaren äger resultatet av arbetstagarens arbete och att arbetstagaren kompenseras genom lön och andra förmåner. Arbetsgivarens verksamhetsområde

Lagen och Uppfinnaravtalet omfattar endast uppfinningar som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Begreppet verksamhetsområde är detsamma i lagen och Uppfinnar- avtalet. Bedömningen av arbetsgivarens verksamhetsområde ska ske utifrån tidpunkten för uppfinningens tillkomst.

Arbetsgivarens verksamhetsområde i detta sammanhang kan omfatta både dess produktions- och forskningsverksamhet.

En uppfinning behöver inte vara en produkt eller tjänst av det slag som arbetsgivaren kan sälja för att falla inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Även uppfinningar som kan användas vid tillverkning eller utförande av tjänster som innebär besparingar i fråga om exempelvis arbete eller materialåtgång vid tillverkning kan omfattas av arbetsgivarens verksamhetsområde.

För en koncern är den naturliga utgångspunkten att varje företag som ingår i koncernen anses vara en arbetsgivare var för sig och därmed också ha skilda verksamhetsområden. Observera dock att det i en koncern kan finnas kollektivavtal som anger vilka företag i koncernen som ska omfattas av ett visst verksamhetsområde^.

2.2 Uppfinningar i ett anställningsförhållande

En grundförutsättning för att lagen och Uppfinnaravtalet ska vara tillämpliga är att uppfinningen har uppkommit i ett anställningsförhållande. Både lagen och Uppfinnaravtalet innehåller bestämmelser om att uppfinningar som patentsöks av arbetstagaren inom sex månader efter att anställningen upphört förutsätts ha uppkommit under anställningstiden om inte arbetstagaren kan påvisa motsatsen.

2.2.1 Vem är uppfinnare?

Uppfinnaren är den eller de individer som formulerar och utvecklar idén till en uppfinning. Den som endast hjälpt till i arbetet är däremot inte uppfinnare och har därmed ingen rätt till uppfinningen. Den här bedömningen kan många gånger vara svår att göra.

Det är vanligt att uppfinningar är resultatet av ett grupparbete. Uppfinnarnas respektive andelar i uppfinningen får då bedömas i förhållande till deras insats.

Vid en tvist om vem som är att anse som uppfinnare är utgångspunkten att uppfinnare är den eller de personer som anges som uppfinnare i patentansökan. Det är därför viktigt att samtliga personer som gjort uppfinningen också anges i patentansökan. Den som anser sig vara uppfinnare, men som inte står med i ansökan, måste bevisa sin insats som uppfinnare på något annat sätt för att få rättigheter till uppfinningen. Om uppfinnaren finns angiven i en anmälan av uppfinningen som gjorts till arbetsgivaren, kan den användas som bevisning.

2.2.2  Konsultuppfinningar

Ibland uppstår uppfinningar när arbetstagare utför arbete hos någon annan än arbetsgivaren, exempelvis när arbete utförs av inhyrd personal eller konsulter. Det är då konsultens arbetsgivare, det vill säga konsultföretaget, som enligt Uppfinnaravtalet kan ha rätt till uppfinningen. Konsultföretaget kan i så fall ha skyldighet att betala skälig ersättning till uppfinnaren. Detta gäller både enligt lagens och Uppfinnaravtalets bestämmelser.

Bestämmelserna kan många gånger vara svåra att tillämpa i konsultförhållanden (12).

Ofta finns regler i avtalet mellan konsultföretaget och kunden som anger att konsultuppfinningar ska tillfalla kunden. Som angetts ovan kan dock arbetsgivaren inte förfoga över arbetstagares uppfinningar på annat sätt än vad Uppfinnaravtalet föreskriver. I förhållande till arbetstagaren har avtalet mellan arbetsgivaren och kunden därför ingen verkan.

För att undvika osäkerhet om vad som gäller bör arbetstagare som får uppdrag att utföra arbete hos annan, tillsammans med sin arbetsgivare, klargöra vad som ska gälla om patenterbara uppfinningar skulle uppstå. Kontakta ditt fackförbund för rådgivning om du tar anställning i ett konsultföretag.

2.2.3  Uppdragstagare och studenter

Uppdragstagare och studenter som gör praktik eller examensarbete hos en arbetsgivare är inte anställda och omfattas därför varken av lagen eller Uppfinnaravtalet. Det finns ingen laglig eller kollektivavtalad rätt till skälig ersättning för uppfinningar gjorda utanför ett anställningsförhållande. Den som inte har en anställning bör därför se till att rätten till uppfinningar och ersättningar regleras i ett enskilt avtal. I en sådan överenskommelse kan det vara lämpligt att avtala om ersättningar som motsvarar den ersättning som ges till anställda i företaget.

3.1 Uppfinningskategorier enligt lagen

Enligt lagen finns tre kategorier av uppfinningar: tjänsteuppfinningar, forskningsuppfinningar och övriga uppfinningar. Utgångspunkten för rätten till en uppfinning enligt lagen är att arbetstagaren äger sin uppfinning, men att arbetsgivaren får överta rättigheter till uppfinningen i större eller mindre omfattning beroende på vilken kategori den tillhör.

3.1.1 Tjänsteuppfinningar

Med tjänsteuppfinningar menas uppfinningar som tillkommit i samband med tjänsten. Sambandet behöver inte vara särskilt starkt. Det räcker om arbetet inspirerat till uppfinningen. Arbetsgivarens resurser måste inte ha använts för att utveckla eller tillverka uppfinningen. Sambandet mellan tjänsten och uppfinningen får dock inte vara alltför svagt.

För tjänsteuppfinningar gäller att arbetsgivaren har rätt att använda arbetstagarens uppfinning i sin verksamhet. Arbetsgivaren har också företräde framför andra att inleda förhandlingar med uppfinnaren om att förvärva rättigheterna till uppfinningen. Om arbetsgivaren inte använder sig av dessa möjligheter får arbetstagaren fritt förfoga över uppfinningen.

3.1.2 Forskningsuppfinningar

Forskningsuppfinningar ska ha tillkommit som ett resultat av forsknings- och uppfinnar- verksamhet. Forskningsuppfinningar ska tas fram inom ramen för den anställdes huvud- sakliga arbetsuppgifter eller vara en lösning på en närmare angiven uppgift som den anställde har fått i uppdrag att utföra i tjänsten (16). Det ställs mycket höga krav för att en uppfinning ska kategoriseras som en forskningsuppfinning.

När det gäller forskningsuppfinningar har arbetsgivaren möjlighet att, med få undantag, överta samtliga rättigheter till uppfinningen.

3.1.3 Övriga uppfinningar

Övriga uppfinningar kallas de uppfinningar som visserligen kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som tillkommit utan samband med tjänsten.

Arbetsgivarens rätt att överta en sådan uppfinning är begränsad till att förhandla om att förvärva rättigheter inom en viss tid (17). När tidsfristen har löpt ut kan uppfinnaren erbjuda sin uppfinning till andra än arbetsgivaren.

3.2 Uppfinningskategorier enligt Uppfinnaravtalet

Kategoriseringen av arbetstagares uppfinningar enligt Uppfinnaravtalet skiljer sig från den som görs när lagen tillämpas. Kategorierna benämns A-, B-, och C-uppfinningar. I likhet med lagen gäller att ju starkare sambandet är mellan en uppfinning och de arbetsuppgifter som den anställde normalt ska utföra, desto större möjligheter har arbetsgivaren att överta rättigheter till uppfinningen.

3.2.1 A-uppfinningar

I enlighet med Uppfinnaravtalet är A-uppfinningar sådana uppfinningar som tillkommit inom ramen för den anställdes tjänst eller särskilda uppdrag. Det behöver inte vara arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgifter som lett fram till uppfinningen. Det räcker att arbetstagaren vid normalt utförande av en uppgift eventuellt kan komma fram till uppfinningen. Andra viktiga omständigheter som ligger till grund för att avgöra om uppfinningen ska anses som en A- uppfinning är att arbetsgivaren betalat lön för det arbete som utförts och att arbetstagaren använt företagets resurser, som exempelvis lokaler, instrument eller material.

Avtalet anger att A-uppfinningar tillhör arbetsgivaren automatiskt. Någon särskild överens- kommelse krävs således inte för att arbetsgivaren ska få rätt att överta uppfinningen. Ofta skrivs ändå någon form av överlåtelsehandling, för att arbetsgivaren ska kunna styrka sin rätt till uppfinningen. En arbetsgivare har också möjlighet att helt eller delvis avstå från sin rätt.

3.2.2 B-uppfinningar

B-uppfinningar ska kunna användas inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Avgörande för om det är fråga om en B-uppfinning är att den inte tillkommit inom ramen för arbetstagarens tjänst eller särskilda uppdrag. Uppfinningen kan exempelvis ha tillkommit genom att en arbetstagare intresserat sig för en lösning av ett problem som hanteras av en annan avdelning i företaget. Uppfinningar som tas fram på fritiden kan också anses som B- uppfinningar om de faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde.

Arbetsgivaren har rätt att förvärva alla rättigheter till en B-uppfinning, men rätten är inte automatisk, på samma sätt som vid A-uppfinningar. Däremot har arbetsgivaren inom en viss tid möjlighet att avgöra vilka rättigheter som arbetsgivaren önskar överta (18). Uppfinnaravtalets regler om rätten till arbetstagares uppfinningar är tvingande, det vill säga arbetsgivaren och arbetstagaren kan inte avtala om att arbetsgivaren automatiskt ska överta även B- uppfinningar (19).

3.2.3  C-uppfinningar

En C-uppfinning omfattas inte av arbetsgivarens verksamhetsområde och saknar samband med arbetstagarens anställning. C-uppfinningar är vanligtvis uppfinningar som en arbets- tagare utvecklat på fritiden.

Arbetstagaren har rätt att fritt förfoga över C-uppfinningar. Arbetsgivaren kan alltså inte kräva rätten till dem.

Tabell: Vilken rätt har arbetsgivaren till en uppfinning?

5.1 Frister i lagen

5.2. Frister i uppfinnaravtalet

6.1 Lagens tvingande krav på skälig ersättning och Uppfinnaravtalet

En följd av att begreppet skälig ersättning är tvingande är att arbetsmarknadens parter inte kan träffa kollektivavtal som anger vad som ska vara en skälig ersättning. Enligt Uppfinnaravtalet ska en uppfinnare med andra ord ha minst samma ersättning som lagens bestämmelser anger, vilket innebär att de grunder för värdering som anges i lagen, uttalanden i förarbeten och domstolspraxis, är vägledande även när Uppfinnaravtalet tillämpas.

Arbetstagares rätt till skälig ersättning uppkommer enligt avtalet omedelbart när en uppfinning bedöms vara en A-uppfinning, eftersom rätten till denna kategori av uppfinningar automatiskt övergår till arbetsgivaren. För B-uppfinningar gäller däremot att rätten till skälig ersättning uppkommer när arbetsgivaren förvärvar rättigheter.

6.2 Avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare om ersättning

En arbetstagare har rätt till skälig ersättning oberoende av vad som har avtalats innan uppfinningen gjordes. Villkor i ett anställningsavtal om att arbetstagaren inte ska ha rätt till ersättning för uppfinningar som görs i tjänsten, är automatiskt ogiltiga. Har ett avtal ingåtts om att ingen ersättning ska lämnas efter att uppfinningen tillkommit, gäller dock detta. Det kan också nämnas att ett avtal som ger en uppfinnare en omotiverat låg ersättning kan jämkas, vilket innebär att uppfinnaren kan få ytterligare ersättning (22). Jämkning används dock restriktivt i praxis och det finns inga klara riktlinjer för vad som kan anses vara oskäligt.

7.1 Uppfinningens värde

Uppfinningens värde är en av de tre huvudfaktorerna som anges både i lagen och i Uppfinnaravtalet vid bedömningen av ersättningens storlek. Uppfinningens värde är vanligtvis svårast att bedöma och samtidigt ofta den viktigaste faktorn för att avgöra hur stor ersättning uppfinnaren har rätt till.

Som grundprincip gäller att uppfinningens värde ska fastställas med utgångspunkt från när arbetsgivaren övertog rätten till uppfinningen. Samtidigt ska hänsyn tas till uppfinningens framtida kommersiella värde. Faktorer som kan vägas in vid värderingen är exempelvis om marknaden för en uppfinning är växande eller om arbetsgivaren lagt ned stora kostnader för att utveckla uppfinningen.

Om skälig ersättning ska utgå som en engångssumma kan en uppskattning ske av hur stort värde uppfinningen har fram till patenttidens utgång. Hänsyn bör vanligtvis tas till att patent varar i 20 år och att en uppfinnings värde avtar med tiden.

Om förhållanden uppstår som påverkar en uppfinnings värde efter att en skälig ersättning betalats ut är det inte självklart att en uppfinnare vid en senare tidpunkt kan kräva ytterligare ersättning.

Vad som ska gälla om inget förbehåll om jämkning tagits med i en överenskommelse är mer oklart. En möjlighet är att kräva jämkning av ersättningen enligt allmänna avtalsrättsliga principer och avtalslagens bestämmelser. De rättsliga bedömningar som gjorts vid jämkning har dock tolkats restriktivt. Om det råder osäkerhet om en uppfinnings framtida värde bör därför en överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren om ersättning också innehålla ett förbehåll om att frågan om skälig ersättning kan omprövas.

7.1.2 Ekonomiskt och industriellt värde

För att få en gemensam utgångspunkt för värderingen är det vanligt att hänsyn tas till uppfinningens ekonomiska och industriella värde.

Det ekonomiska värdet av en uppfinning fastställs enligt företagsekonomiska principer, till exempel genom en analys av kostnader och intäkter som uppstått genom uppfinningen. Om uppfinningen inte är en produkt, utan en ny eller förbättrad metod som innebär besparingar för företaget, kan besparingarna tas som utgångspunkt för beräkning av uppfinningens värde. I andra fall måste värdet bestämmas på något annat sätt, exempelvis om arbetsgivaren inte själv exploaterar uppfinningen utan säljer patent eller upplåter licenser. I sådana fall kan vinsten på licensintäkterna tas som utgångspunkt vid beräkningen av det ekonomiska värdet.

Med industriellt värde menas värdet av att den tekniska nivån på en produkt höjs genom funktionsförbättringar. Detta värde kan vara svårare att uppskatta, men kan likväl ha stor betydelse vid värderingen. Hänsyn kan tas till att det finns ett industriellt värde som bygger på att uppfinningen ur ett tekniskt perspektiv ligger långt före andra kända lösningar av ett specifikt problem och därför bidrar till konkurrensfördelar.

7.2 Rättsliga avgöranden till ledning för värdering av uppfinningar

Nedan anges några metoder för värdering av uppfinningar som bygger på avgöranden i domstolar och nämnder.

7.2.1 Licensanalogin

Licensanalogin innebär att uppfinningens värde anses motsvara summan av den licensavgift som arbetsgivaren skulle ha fått betala till en fristående uppfinnare för att få nyttja en motsvarande uppfinning. Licensanalogin lämpar sig bra för fall där uppfinningen ingår som en del i en produkt.

I två skiljedomar (24) har Industrins Uppfinnarnämnd (25) använt sig av licensanalogier. Domarna visar bland annat att generella licensnivåer för olika branscher kan ge vägledning när en uppfinnings värde ska fastställas.

I likhet med licensanalogi kan även patentintrångsmål (26) kan ge vägledning. I sådana mål har domstolar fastställt hypotetiska licensavgifter till mellan fem och tio procent av produktens nettoförsäljningsvärde.

7.2.2     Nyttometoden – arbetsgivarens vinst

Ett annat sätt att beräkna värdet är att undersöka uppfinningens bidrag till ett förbättrat ekonomiskt resultat i arbetsgivarens verksamhet. Det kan handla om intäkter från försäljning av uppfinningen. Hänsyn kan också tas till om en uppfinning bidrar till en förbättrad konkurrenssituation och stärkt varumärke. Även uppskattningar av framtida vinster kan räknas med. Givetvis måste också hänsyn tas till relevanta kostnader som uppstått för arbetsgivaren, som exempelvis kostnader för utveckling, patentering, tillverkning, marknadsföring eller reklamationer.

Metoden är inte alltid enkel att använda, eftersom den förutsätter att den vinst som genererats på grund av uppfinningen går att särskilja från andra omständigheter som också påverkat arbetsgivarens rörelseresultat. Om en uppfinning ingår som en del i en produkt eller är en del av en teknisk lösning, vars övriga delar redan är patenterade, behöver den nya uppfinningens värde särskiljas från de övriga delarna.

Nedanstående exempel visar på några av de frågor som kan uppkomma i en sådan situation:

En ingenjör anställd vid ett företag som tillverkar lastbilar har utvecklat ett nytt fästelement för motorerna som visar sig vara bättre än de som använts tidigare. Det nya fästelementet uppvisar högre hållfasthet i tester och bedöms vara säkrare och minskar uppenbart risken för skador och kostnader för garantiåtaganden. Alla motorer förses med det nya fästelementet. Därutöver har företaget introducerat en ny design av förarhytten i produktionen. Samtidigt har företaget också investerat stort i en reklamkampanj där företagets miljöpolicy betonas. Företaget säljer betydligt fler lastbilar än tidigare och vinsten ökar kraftigt. Hur ska fästelementets värde fastställas? Fästelementet bidrar otvivelaktigt till lastbilarnas höga kvalitet, men går inte sälja separat. (27)

Om uppfinningen ingår i en produkt kan täckningsbidraget vara en utgångspunkt för värderingen (28). Ofta kan andra faktorer som är specifika för uppfinningen och arbetsgivarens verksamhet tas med för att arbetsgivarens vinst ska kunna ligga till grund för en rättvisande bedömning av uppfinningens värde.

7.2.3     Nyttometoden – Arbetsgivarens kostnadsbesparingar

En annan utgångspunkt för värderingen av en uppfinning kan vara besparingar som arbets- givaren kan göra i driften av sin verksamhet. Det kan exempelvis handla om uppfinningar som bidrar till en mer kostnadseffektiv produktion, ökad säkerhet eller hälsosammare arbetsmiljö.

Besparingar kan givetvis påverka vinsten i ett företag, men redovisas inte på samma sätt som exempelvis ökad försäljning eller ett starkare varumärke. Det är därför i allmänhet svårare att värdera en uppfinning som användas internt i företaget. I likhet med vad som gäller för att bedöma värdet av en uppfinning med ledning av arbetsgivarens vinst, gäller att det måste finnas ett tydligt samband mellan uppfinningen och kostnadsbesparingen. Om det exempelvis finns någon annan teknik eller metod för att uppnå samma eller liknande kostnadsbesparingar, utan att arbetsgivaren använder uppfinningen i sin verksamhet, är det ofta svårt att använda denna metod för att fastställa värdet av uppfinningen.

7.2.4     Skattningsmetoden

Även om uppfinningen inte har genererat någon vinst, eller om det är omöjligt, eller svårt att definiera någon marknad så kan uppfinningen ändå ha ett ekonomiskt värde. I vissa fall kan varken licensmetoden eller nyttometoden användas, exempelvis om det inte finns liknande produkter att jämföra med eller om nyttan av uppfinningen är svår att värdera i ekonomiska termer. I sådana fall får en uppskattning av uppfinningens värde göras utifrån andra fakta och antaganden.

Om stora investeringar exempelvis genomförts för framtagande och utveckling av en uppfinning indikerar detta att arbetsgivaren tror att uppfinningen kommer att bli lönsam i framtiden och har ett värde som kan uppskattas.

7.2.5     Särskilda förhållanden: Spärrpatent och hemlighållande

Om patentansökningar upprätthålls för en uppfinning som inte nyttjas, trots att det medför stora kostnader för arbetsgivaren, talar detta för att uppfinningen ändå har ett värde som kan fastställas (29). En arbetsgivare kan i vissa fall ha ett intresse av att inte utnyttja en patenterad uppfinning kommersiellt. Det gäller så kallade spärrpatent. Ett sådant patent kan syfta till att förhindra att uppfinningen konkurrerar med andra produkter i den egna verksamheten.

Att en patenterad uppfinning inte utnyttjas fråntar inte arbetstagarens rätt till skälig ersättning. En vägledning för att värdera en uppfinning med spärrpatent kan exempelvis vara priset på den produkt som uppfinningen antas konkurrera med. Även arbetsgivarens kostnader för att upprätthålla ett spärrpatent kan vara vägledande.

7.2.6     Utgångspunkter för värdering

För att underlätta värdering av en uppfinning anges i tabellen nedan några typsituationer. Notera att de angivna metoderna inte hindrar att andra metoder eller utgångspunkter för värdering kan användas eller kombineras med de som anges.

7.3 Omfattningen av den rätt arbetsgivaren övertagit

Vid bedömningen av skälig ersättning ska hänsyn tas till omfattningen av den rätt som arbetsgivaren har övertagit.

Grundprincipen är att ju större rätt till en uppfinning som arbetsgivaren övertar från arbets- tagaren, desto högre ska ersättningen vara. Om arbetsgivaren övertagit alla rättigheter till en uppfinning ska ersättningen vara högre, än om arbetsgivaren endast övertagit rätten till exempelvis en enkel licens. Har en enkel licens överlåtits har arbetstagaren möjlighet att exploatera uppfinningen själv, men också möjlighet att upplåta ytterligare licenser till någon annan. En skälig ersättning ska i ett sådant fall vara lägre än om arbetsgivaren har fått en exklusiv licens, som innebär att arbetstagaren under en viss tid inte får utnyttja uppfinningen över huvud taget (30).

7.4 Anställningens betydelse för uppfinningens tillkomst

Vid bedömningen av ersättningens storlek ska även hänsyn tas till den betydelse som anställningen kan ha haft för tillkomsten av uppfinningen. Grundtanken är att ju starkare sambandet är mellan anställningen och uppfinningens tillkomst, desto lägre blir ersättningen (31). Har arbetsgivaren bidragit med exempelvis lokaler, maskiner och teknisk utrustning blir den skäliga ersättningen lägre än om arbetstagaren gjort uppfinningen utan att använda arbetsgivarens resurser. Bedömningen påverkas också av om arbetstagaren huvudsakligen tagit fram uppfinningen under sin arbetstid eller på sin fritid.

8.1 Särskilda begränsningsregler

Lagen innehåller en regel som begränsar rätten till ersättning för forskningsuppfinningar. För sådana uppfinningar är utgångspunkten att skälig ersättning får anses ingå i uppfinnarens lön och övriga anställningsförmåner. Ytterligare ersättning ska bara utgå om uppfinningen är värd mer än vad man kunnat förvänta sig i förhållande till lön och anställningsförmåner (32).

Även i Uppfinnaravtalet finns en begränsningsregel. För rätt till ersättning för A-uppfinningar utöver schablonbelopp gäller att uppfinningen ska vara värd väsentligt mer än man kunnat förvänta sig med hänsyn till arbetstagarens tjänsteställning, lön och övriga anställningsförmåner, inklusive redan utbetalda schablonbelopp.

8.2 Ersättningsnivåer i praxis

Att fastställa nivån på en skälig ersättning i enlighet med lagen och Uppfinnaravtalet innebär i korthet att 100% av uppfinningens värde som utgångspunkt tillfaller uppfinnaren. Från uppfinningens värde ska avdrag göras för de resurser arbetsgivaren bidragit med.

Anställningens betydelse ska värderas och kan innebära ytterligare avdrag. Om arbetsgivaren inte övertar rätten till hela uppfinningen, innebär detta att avdrag ska göras också för den rätt uppfinnaren behåller.

Även om de krav som anges i lagen och uppfinnaravtalet är obligatoriska att ta hänsyn till och syftar till att en rättvis och någorlunda förutsebar ersättning ska betalas till uppfinnare, visar de domar som avkunnats i nämnder och domstolar att det förekommer stora variationer avseende ersättningsbeloppens storlek. Detta beror framför allt på att de omständigheter som ligger till grund för de bedömningar som ska göras är unika i varje ärende. Det går därför inte att med ledning av praxis ange någon metod som generellt kan användas för att fastställa storleken på en skälig ersättning till en uppfinnare.

Däremot kan praxis ge vägledning om hur olika faktorer kan bedömas och exempel på omständigheter som har betydelse för att fastställa nivån på en skälig ersättning. Med hjälp av tidigare avgöranden kan också jämförelser göras av hur ersättningsbelopp förhåller sig till exempelvis vinst, licensavgifter eller försäljningsvärden, som också kan användas som utgångspunkter för att fastställa nivån på en skälig ersättning.

Med ledning av praxis kan en utgångspunkt för fastställandet av skälig ersättning för en A- uppfinning uppskattas till 1/3 av licensavgiften. En sådan ersättning motsvarar mellan 1-2 % av nettoförsäljningsvärdet med hänsyn tagen till hela patenttiden.

För uppfinningar som används i arbetsgivarens produktion, exempelvis vid tillverkning av en produkt, kan ersättningens storlek som utgångspunkt uppskattas från 1/12 eller 8 % av den vinst eller besparing som nyttjandet av uppfinningen innebär för arbetsgivaren.

En utgångspunkt för beräkningen av en skälig ersättning för en B-uppfinningar är att uppfinnarens ersättning bör uppgå till kostnaden för licensavgiften, vilket motsvarar omkring 5 % av nettoförsäljningsvärdet med hänsyn tagen till hela patenttiden.

I åtta uppfinnarärenden som avgjorts efter rättslig prövning från 1999 och framåt har det utdömts ersättningar från lägst 200 000 upp till 5 miljoner kronor. Annorlunda uttryckt, varierade ersättningsbeloppen mellan 0,2 – 1,9 procent av den konstaterade eller uppskattade vinst som uppfinningen bidragit med till företaget. Samtliga ärenden behandlade frågan om att värdera A-uppfinningar. Gemensamt för avgörandena är också att uppfinnarens anställning ansågs ha stor betydelse för uppfinningens tillkomst (33).

9.1 Uppfinnaravtalet

Målsättningen enligt Uppfinnaravtalet är att tvistiga frågor i första hand ska lösas genom överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Om arbetstagaren och arbets- givaren inte kan nå en överenskommelse kan lokal förhandling påkallas för att därefter behandlas vid central förhandling och slutligen avgöras av Skiljenämnden för uppfinnar- och konkurrensklausulstvister (34).

En rimlig utgångspunkt för tidpunkten att påkalla lokal förhandling är när det finns tillräckligt med underlag för att bedöma om ett anspråk har uppstått. Om saken gäller exempelvis en tvist om vilken kategori uppfinningen tillhör bör lokal förhandling påkallas skyndsamt. Om ingen enighet kan uppnås i den lokala förhandlingen kan central förhandling påkallas. Notera särskilt att Uppfinnaravtalet föreskriver att central förhandling ska påkallas inom två månader från det att den lokala förhandlingen avslutades (35). Om ingen central förhandling påkallas inom tidsfristen preskriberas fordran, vilket innebär att uppfinnaren inte längre kan ställa några rättsliga krav på att få ersättning.

Kommer arbetsgivaren och facket inte överens i lokala eller centrala förhandlingar kan tvisten avgöras av Skiljenämnden för uppfinnar- och konkurrensklausulstvister. För att väcka talan i nämnden gäller att lokala och centrala förhandlingar genomförts och att fordran inte preskriberats på grund av att de tidsfrister som gäller för förhandlingarna överskridits.

Därutöver gäller att talan ska påkallas i nämnden senast tio år räknat från den dag då patentansökan gjordes. Om ingen patentansökan gjorts räknas tiden från den dag arbetstagaren anmält uppfinningen till arbetsgivaren (36).

Det är särskilt viktigt att vara uppmärksam på att denna tioårsfrist gäller även om förhandlingar mellan parterna för att lösa tvisten inletts. Om tidsfristen löpt ut kan tvisten således inte längre avgöras av skiljenämnden, även om förhandlingar pågår.

Ett alternativ för att hålla möjligheten till rättslig prövning öppen är att träffa avtal med arbetsgivaren om att preskription inte ska åberopas. Notera också att lagbestämmelserna om preskription av fordringar inte gäller när Uppfinnaravtalet tillämpas.

9.2  Arbetsgivare som inte omfattas av Uppfinnaravtalet

För arbetsgivare som inte omfattas av Uppfinnaravtalet gäller lagen. Det är viktigt att känna till att inte heller bestämmelserna om förhandlingsfrister och preskription i Medbestämmandelagen är tillämpliga. Med stöd av 10 § i MBL har dock facket rätt till förhandling med arbetsgivaren i fråga om ersättning till uppfinnare.

För arbetstagares krav på ersättning gäller reglerna om tioårig preskription i preskriptions- lagen (37). Bestämmelserna i denna lag innebär bland annat att tioårsfristen räknas från det att fordran på ersättning uppkommit och kan förlängas under vissa förutsättningar. En ny tioårs- frist börjar löpa om arbetsgivaren erkänner fordran på ersättning eller om arbetstagaren skriftligen påminner om kravet eller väcker talan i domstol. Patent- och marknadsdomstolen är den domstol som handlägger mål om arbetstagares rätt till ersättning och andra rättighetsfrågor. Arbetstagaren kan även vända sig till Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, (SNAU).